Brandforsk har gett SP Brandteknik i uppdrag att genomföra en förstudie om bränder och brandrisker i nya biobränslen och material i form av verksamhetsavfall, framför allt när det gäller lagringen av dessa material. Förstudien skall beskriva situationen på området vad gäller användning, lagringstyper, problemställning, genomförd och pågående forskning, etc. Sammantaget skall detta leda fram till ett förslag på forskningsprogram, som skall ge svar på aktuella frågor och lösningar på de viktigaste problemen.
Krav på återvinning skapar stora lager
Klimatförändring och en ökad medvetenhet om ett överutnyttjande av jordens ändliga resurser sätter både politiker, industri och allmänhet under stor press att sträva efter ett resurssnålt samhälle som nyttjar förnyelsebar energi och återvinner och återanvänder ändliga materiella resurser. Detta har redan lett till stora förändringar i samhället och fortsatta förändringar är att vänta. På energisidan innebär det en övergång från fossila bränslen till olika typer av förnyelsebara energikällor och användning av olika former av bioenergi.
Det har under de senare åren byggts upp produktionsanläggningar för olika typer av biobränslen samt system för att hantera avfall som skall återvinnas eller förbrännas. När det gäller biobränsle så har träflis utnyttjats under ganska lång tid men under senare år så har användningen av träpellets ökat dramatiskt. Förklaringen ligger sannolikt i att pelletsformen gör bränslet mer homogent och lätthanterligt och förbränningssystem har utvecklats både för småskalig användning i villapannor och industriella system för värme och kraftproduktion. Produktionen av pellets pågår under hela året varvid stora lager byggs upp som ofta når maximal volym under hösten för att sedan förbrukas under vinterhalvåret. På grund av Sveriges stora skogstillgångar ligger vi i ett internationellt perspektiv långt framme i denna utveckling.
För att optimera resursanvändningen i samhället ställs stora krav på återvinning. Detta innebär en omfattande sortering av avfall för att detta skall kunna nyttjas, antingen som en råvaruresurs eller som energi. Enligt Förordningen om deponering av avfall (SFS 2001:512) får inte utsorterat brännbart avfall eller organiskt avfall deponeras. Därför skapas stora lager, både lokalt för att få till rationella transporter men framförallt vid själva återvinningsanläggningen där kanske det samlade avfallet från hela eller delar av landet samlas. Detta innebär att det under de senare åren har byggts upp mellanlager och logistiska system för att hantera avfall som skall återvinnas eller förbrännas. Dessa lager skall vara tillfälliga i det avseendet att samma avfall inte får lagras under någon längre tid. Den kontinuerliga processen och variationer i mottagarnas möjligheter att ta hand om avfallet gör emellertid att det periodvis kan byggas upp relativt stora mellanlager. Eftersom energiförbrukningen varierar över året innebär detta att även avfall för energiåtervinning behöver lagras. Vid t.ex. en mild vinter minskar förbrukningen vilket resulterar i att lagren inte förbrukas utan byggs på ännu mer. Tillfälliga oplanerade verksamhetsavbrott kan också leda till att lagren växer. Enligt lagstiftningen är maximal lagringstid 3 år för att inte räknas som deponi men i praktiken kan detta bli betydligt längre för vissa delar av lagret beroende på hur man definierar tidpunkterna för start av lagringen respektive start av förbrukningen. Det är därför viktigt att mellanlagringen görs på ett säkert sätt, både ur miljösynpunkt och brandrisksynpunkt.
Brandsäkerheten och släckmöjligheter måste tas hänsyn till i planeringsskedet
Totalt sett innebär detta att det byggs upp mycket stora lager av olika slag. Från industrins sida är oftast hantering och lagring fokuserad på maximal effektivitet. Biobränslen hanteras primärt inomhus i stora planlager eller i stora siloanläggningar. Avfall för energiåtervinning lagras utomhus men lagringsformen kan variera. Mycket är löst lagrat i stora högar liknande en temporär deponi, men av miljöskäl/krav balas allt mer. Balarna är i storleksordningen 1 m3 och staplas sedan upp i stora, höga stackar som kan innehålla åtskilliga tusen balar. Brandskyddsfrågorna hanteras inte alltid i detalj av anläggningsägare och berörda myndigheter. Det beror sannolikt på en kombination av omedvetenhet och bristande kunskap kring hur man kan lösa problemen. Om en brand skulle uppstå förlitar man sig på att den lokala räddningstjänsten har resurser och kunskap att hantera en sådan situation.
Bränder kan skapa mycket stora olägenheter. Långvariga förlopp med dålig förbränning leder till mycket hälsofarlig och störande rök. Detta kan innebära evakuering av människor och stängning av skolor, dagis och industrier.
För att kunna göra en kvalificerad riskanalys behövs mycket detaljkunskaper, t.ex. avseende antändningsegenskaper, brandutvecklingshastighet, brandspridning, avbrinningshastighet, brandeffekt och strålningsnivåer, flamhöjd, emissioner, etc. Man behöver även ha kunskap om inverkan av olika konfigurationer (t.ex. löslagring, silolagring respektive balat och staplat). För att upptäcka en brand i ett tidigt skede behöver mätteknik för temperaturövervakning/detektion för olika lagringssätt vidareutvecklas. Även om målet med forskningsinsatserna är att skapa förutsättningar för att undvika eller minimera bränder, så är det viktigt att de kan släckas på ett effektivt sätt om en utvecklad brand trots allt skulle uppstå. Lämplig metod och taktik kan variera med brandscenario. Lämpliga släckmedel, utrustning och taktik för en effektiv släckinsats med hänsyn till olika lagringssätt behöver utvärderas. Olika släckmedel och metoder kan också ha olika stor miljöpåverkan vilket också måste beaktas.
Många bränder i lager under senare år
Under de senaste åren har flera bränder inträffat i silor med pellets. Resultat från ett nyligen avslutat forskningsprojekt och erfarenheter från de inträffade bränderna har lett fram till metoder för att släcka denna typ av bränder. Det är först på senare tid som man har uppmärksammat och förstått problemet med lagring av pellets trots att det är ett bränsle som har funnits på marknaden i flera år. Det finns därför ett stort intresse kring frågorna hur de nya biobränslen som nu utvecklas, förädlas och ökar i användning skall hanteras. Skiljer sig brandriskerna, brandegenskaperna och släckmetoderna för dessa nya bränslen från de mer kända träbränslena?
Detta är en av de frågor som förhoppningsvis skall få sitt svar inom det planerade forskningsprogrammet. Intresserade med frågor eller idéer inom området är välkomna att kontakta Anders Lönnermark eller Henry Persson.